En trevlig bruksmiljö med ett trevligt museum, väl värt ett besök.

Musikpaviljonen, men den står inte på sin ursprungliga plats. 

Tänk vad trevligt om de kunde renovera de gamla arbetarbostäderna och låta oss se hur folk bodde när Eda glasbruk hade sin glansperiod.

Valvbron byggdes 1851 över Vrångsälven som kommer rinnandes från Norge. 

Lite mässingsdetaljer från museets musikrum. Troligtvis så har det spelats på dessa mässingblås i musikpaviljongen som fanns i området. 

Det finns så mycket vackert glas att titta på i museet och en del som känns igen från mormor och gamlemormor hem. Det finns fast utställning men vissa montrar byts ut så man kan absolut åka hit flera gånger och ändå se nytt.

Självlysande uranglas

Idag museum, när det byggdes så byggdes det som Folket Hus och det är det ju idag också på sätt och vis.

Lamperudgården, en liten bit bakom museet.

Museet ligger i folkparken med namnet Lamperudskogen. 

I en folkets park måste det ju finns både en fin dansbana och servering.

Folk bor på Eda säger man eller på Eda glasbruk. Undrar varför? Man brukar ju säga att folk bor i ... , man bor på öar också.

Glasbruket startades 1835 av Carl Christopher Lampa och Lars Wilhelm Ahlbom. Glasbruket gick dåligt och lades ned redan 1838. Där finns då förklaringen till namnet Lamperud. År 1842 startades glasbruket upp igen av Gustav S Santesson och blev då ett betydande glasbruk.

Eda glasbruk – Wikipedia

Kanske har jag väckt lite nyfikenhet så du vill titta in i museet när du har vägarna förbi.

Eda glasmuseum – Wikipedia

Eda – Eda Glasmuseum (visitvarmland.com)

Hornkjöltornet Eidskog Norge, 11 augusti 2024

Innan dagens vandring upp till Hornkjöltornet så behövs det mat i magen och det åt vi på G-kroen (Grensekroen), en mycket fin och trevlig restaurang. 

Mätta å goa, dagen fortsätter i vårt västra grannland.

Efter en promenad på ca 900 m från parkeringen uppför Hornkjölberget är du framme vid Hornkjöltornet. Berget är 434 m ö h sen tillkommer tornet som är 18,5 m högt.

Men innan vi kom upp stötte vi på några överraskningar längs vägen, naturligtvis på nervägen också.

Ante Fred Inga Fare

Norsk flugsvamp

Vägval

Höggestabbe

(Hur trycker man på tangentbordet för att kunna skriva norskt ö, det är frågan? Det får duga med ett svenskt)

D er i motene D går oppover

Naturens egna konstverk

Då är vi uppe vid tornet som var ett brandtorn från början. Då är det bara att gå upp i tornet. Jag vill lova att det var varmt där uppe och inga fönster som gick att öppna. 

Alla bilder där uppe är alltså tagna genom mer eller mindre rena fönster. 

Kongsvinger med fästningen

Kongsvinger till vänster i bild.

Jag och min vandringskamrat Kerstin har ju vandrat liten egen pilgrimsled förbi Kongsvinger och då gick vi uppe på kullen som ligger mitt i bild. Om inte mitt minne sviker mig helt vill jag påstå att Lier Skans ligger någonstans där. För när vi satt där och fikade på vår väg till Kongsvinger såg vi vattnet som är till höger i bild.

Jag tror att vattnet heter Hornsjön.

Magnor ligger ungefär åt det hållet.

Sista vägsträckan upp till tornet

Kongsvinger

Oslo ligger ungefär åt det hållet.

Om jag förstod väderstreckskartan som sitter i tornets innertak så ska Torsby ligga någonstans därborta.

Vems fötter?

Någon som vilar sig efter att ha varit uppe vid tornet.

Kanske är det trollfötter?

Åk dit och avgör själv vems fötter det är, om hen fortfarande ligger kvar.

Det  är många ungefärliga fakta i texten men det får duga.

Jag rekommenderar att du gör ett eget besök där.

Perfekt plats för medhavd fika.

Pershyttan och Nora, en liten trevlig omväg hem från Örebro, 7 augusti 2024

Pershyttan

Pershyttan, en välbevarad bergsmansby söder om Nora. Ett fantastiskt minnesmärke från Bergslagens storhetstid.

Här har det varit gruvdrift och järnframställning sedan 1300-talet. Idag står hyttan precis som den lämnades efter den sista blåsningen år 1953. Gruvdriften fortsatte till 1960-talet.

Vid mitten av 1700-talet stod Sverige för en fjärdedel av Europas järnframställning.

Navet i ett vattenhjul

Här bodde helt säkert bergsmännen.

Futten, en mat- och raststuga.

Någon har lämnat kvar träskorna.

Nora

När vi ändå var i krokarna så besökte vi den fantastiskt charmiga lilla trästaden Nora.

Här finns ca 10 600 invånare, kommunen är i storleksordning nr 208 och största arbetsgivaren är kommunen själv. Stadens slogan: "Så liten stad, så mycket smak/Trädstaden i Bergslagen"

Glassgubben cyklade med glassleverans.

Vattnet som skymtar heter Norasjön och ön som också skymtar heter Alntorps ö. Det går en båttransport över till badplatsen som ligger på ön, inget vi nyttjade denna dag.

Teaterfoajen

Vill du äta i skydd av regn så hukar du dig och går in i den här lilla låga stugan. Där inne kan du sträcka på ryggen igen.

Järnvägsstationen så vacker.

Nostalgi

Efter att ha flanerat en kort stund i denna fina stad och ätit glass, vilket är "ett måste" i Nora så fortsatte vi vår resa mot hemmet i Åmotfors. Inga fler stopp.

Vi lämnade Åmotfors kl 9 tisdag 6 augusti och var åter hemma kl 20.30 onsdag 7 augusti. Vi tycker att vi har sett mycket och haft bra dagar så här i slutet av semestern. Tack Jonas för att du har kört tryggt och säkert. Du är bästa chaufför och resesällskap, alltid påläst och nyfiken på platser. Du står tålmodigt ut med mina fotostopp i tid och otid.  

Man ska inte underskatta de små turerna, inte alltför långt hemifrån. 

Ut och se dig omkring! Sverige är ett fantastiskt vacker land.

Kul att du har hälsat på i min blogg.

/ Mona