Lycka ...

Idag rann glädjetårarna, i omgångar, på mina kinder.

Abdi, min(vår) somaliske vän ringde. Han har ju flyttat från Åmotfors, till en stad för att få större chans till jobb, så det är inte så ofta vi pratas vid. Men idag ringde han alltså.

Det var så roligt att prata med honom. Extra roligt var det att prata med honom då han berättade att han äntligen har sammanstrålat med sin fru och sina barn. De har varit ifrån varandra i över tre år. Vilken lycka de måste känna att äntligen få vara tillsammans och det dessutom i en värld utan krig. Jag blev så glad å deras vägar.

Hur mycket jag än försöker förstå och känna känslan så kan jag nog aldrig riktigt förstå vad flyktingar genomlider för att få uppleva trygghet etc. Något som är så självklart för mig och många andra. 

Å, vad jag önskar att människor kunde hålla sams. Men när man ser vad som händer "vanliga svenska" människor som inte kan hålla sams eller önskar förlåta varandra så är det en utopi att (ledande) maktgalna människor skulle visa människor hänsyn.

Alla lycka till Abdi och hans familj, önskar Mona, Jonas och Marcus

/ Mona